Hur vet man när man ska våga börja dejta?
Eller våga träffas...

Tänk om man får ett trasigt hjärta en gång till?
Eller tänk om JAG sårar då? ...

Tankarna dom är överallt och ingenstans...
Jag vet egentligen inte hur jag ska göra..

Borde jag ta den okända väg och se vart den bär?
Eller ska jag stå och stampa på samma ställe i 3 år till?
Nej jag vill ju träffa han med det stora H...
Men hur i hela världen ska jag våga?
Jag är så förbaskat feg... Om jag sj får beskriva mig själv...
Iaf när det kommer till killar...
Jag är totalt värdelös...
Jag dras BARA till killar som är ute efter en sak... Ha kul i sängen!
Men sån är inte jag...

Saknar att ha någon att kramas så där mysigt med om kvällen i soffan...
Det där lilla...
Vardagsromantiken...

Blir tokig på mig själv...
Jag är en tänkare... På gott och ont...
För det mesta ont...
Ett par vänner sa till mig "prova bara, se vart det bär av"....
Det kanske helt enkelt är det bästa som kan hända mig?
Vad vet jag om jag inte provar och ser vad som händer..

Önskar jag slapp all denna kaos inombords..
Skulle vilja känna en inre frid...
Inte vakna med en svidande mage och ett trasigt inre...

Ska jag?
Ska jag inte?
Hur vågar jag?

Som en bergochdalbana...
Jag vill inte vara ensam längre...
Men jag har den här jäkla muren...
Så fort någon försöker visa några känslor för mig...
Då backar jag...
Jag kan inte ta till mig något...
Jag är som en tegelvägg...
Hatar att vara så...

Det är ju enkelt att stänga alla känslor ute om man inte släpper in någon...
Man slipper ju att bli sårad då...
Det måste ju vara det enklaste? Slippa bli sårad...
Men man måste våga chansa för att vinna något...

Men när vet man att man ska chansa?
Hur ska man våga...


Nej..
Ny dag i morgon...


Natti

Egentligen så har man det bra...
Tak över huvudet... Mat på bordet... En frisk dotter... Underbara vänner och familj....
Varför klagar man då?
Man är aldrig nöjd helt enkelt...
Alltid vill man ha mer...
Finns absolut många saker som jag vill ska bli bättre i mitt liv...
Massa saker...
Men jag får ta en sak i taget och ordna upp det...
Projekt nr 1 för mig är den där förbaskade bilen...
Allt som har med bilar och teknik har jag en ständig otur med! Fattar egentligen inte varför... Men det är väl så det ska vara?
Aja...

Jag vill hinna med och träffa alla mina vänner så mycket det bara går...
Men tiden räcker inte till... Och ständigt så är de alltid något som kommer mellan :(
Jag vill vara den bästa vän som man någonsin kan vara...
Finnas och stötta och kunna umgås...
Jag gör säkert fel i vänskaperna...
Men jag är mänsklig... Alla felar...
Men känner man att jag inte varit rättvis, säg då till mig... Så jag får en chans och förändra...
Jag vill vara en bra vän :)

Ja...
Skolan går väl framåt... Det är kul...
Trodde aldrig jag skulle vara redo för skolbänken igen...
Men de är verkligen jätte kul...
Tycker att jag sköter mig bra :)
Så en dag ska de bli någonting av mig med...

Ha de gott där ute :)

Ena stunden så mår jag bra...
Lika fort vänder det ...
Kan inte hantera det...

När man sitter själv på kvällen ...
Det är då som allt kommer smygandes...
Paniken ligger där och spökar...
Det vill komma ut men jag kan inte...
Jag måste ju vara stark...
Jag får inte vara ett nervrak ....
Men jag orkar inte stå emot...

Bort...
Jag vill bara bort från allt....
Behöver en pausen...
Så jag får en chans att samla på mig nya krafter...
Så jag kan ta tag i allt som är viktigt...
Med nya färska krafter....
Det förblir en dröm...

På ett eller annat sätt får jag möta verkligenheten..
Men hur....
Var ska jag få kraften ifrån?

Folk frågar alltid hur man mår...
Alltid svarar man att de är bra...
Men jag ska vara ärlig och säga att jag helt nedbruten...
Jag är inte hel någonstans...
Jag är omöjlig att reparera känns de som...
Omöjlig....

Så mycket ...
Jag tog tjänstledigt från jobb för att börja plugga...
Vilket jag gör idag och jag tycker de känns riktigt bra att vara tillbaka...
Fick ett bakslag från CSN ... Måste plugga upp 120 poäng innan jag får någon hjälp från dom..
Fine tänkte jag, jag kollar på fler möjligheter vad de gäller min ekonomi...
Tar kontakt med min a-kassa... Dom ber mig fylla i en massa papper och skicka in...
Gör såklart som dom säger...

Kommer hem från träningen och där, precis innanför ytterdörren så ligger där äntligen ett brev från alfakassan ....
Jag stannar upp och stirrar på det vita kuvert som ligger på golvet...
Det knyter sig i magen på mig...
Tar upp brevet och går in.... Stänger dörren efter mig och går in i stora rummet...
Lägger det på soffan... Vågar inte öppna det...
En del av mig hoppas bara på att där kommer stå något positivt där i...
Medans den andra delen av mig gör så fruktansvärt ont...

Beslutar mig iaf för att öppna brevet om jag ska få veta vad där står...
När jag får upp kuvertet så tar jag ut brevet och vecklar ut det och börjar läsa...
- "Du har ansökt om arbetslöshetsersättnig från och med den 19 augusti 2013"
- "Beslut: Arbetslöshetskassan alfa beslutar att avslå din ansökan"....

Min första tanke är; okej! ....
Dom godkänner inte heller min ansökan?!
Jag känner hur golvet jag står på försvinner under mig...
Smärtan i magen blir värre...
Vad gör jag nu?
Jag får panik... Tankarna bara far runt inombords...

Så här står jag nu....
Utan en krona i inkomst...
Vad gör man?
Som ensamstående mamma....
Jag måste ju fixa detta...
Jag bara måste.... Har en dotter att tänka på...
Men rent mentalt är jag helt utslagen... Är verkligen så långt ner i botten man kan vara...
Jag är som en skugga...


Har nog aldrig känt mig så här nedslagen som jag gör idag...
I morgon är en ny dag...
Måtte jag ha nya krafter tills dess...

När kommer min otur vända?


God natt....